from New York to Malmö

Ikväll har jag tittat i mina album som jag fick av Sanna och Emelie. Jag satte på lite Gyllene Tider, Billy ochFlickan i en Cole Porter Song. Bara Sanna kan förstå detta, de speglar verkligen hela min uppväxt, iaf stora delar av den. Jag och Sanna satt och tittade på Parkliv från 1981 minst 2 gånger om dagen ett tag, och det är ofta nu också som den filmen åker fram. Vi satt på mitt rum och planerade och drömde oss bort om allt vi skulle göra efter skolan. Vi skulle till New York. Sticka iväg och inte höra av oss till någon. Leva som Billy.

Sen jag kom hit har jag börjat komma ihåg och börjat tänka på mig, hur jag var när jag var i 8, 12, 14 och 16 års åldern. På vad som hänt och allt man gått igenom, hur jag har utvecklats till mig som jag är nu. Hur har de gått till. Mycket kan jag känna igen men faktiskt har jag förändrats till en nästan helt ny person. Det är nästan lite skrämmande, hur har jag redan hunnit bli 21, vet att jag har sagt detta många gånger förr, men jag hatar tid, hatar att den går så fort. Ibland kan jag önska att jag var 13 igen och satt hemma med Sanna och spelade stress och skrattade så tårarna sprutade på fredagkvällarna.

Konståkningen är nu nästan helt borta i mitt liv känns de som, de kommer aldrig försvinna men de tynger mig och gör mig väldigt ledsen ibland när jag tänker på att jag kanske aldrig kommer kunna åka som jag gjorde förr, tävla och hoppa som jag älskar. När jag väl åkte var de inte alltid lika kul att tävla eller att gå upp kl 7 en söndagmorgon för att åka till Hbg och träna. Men fan vad jag saknar de nu dom 17 åren jag laggt ner på konståkningen har betytt så mycket och de är väldigt svår att acceptera att det kanske är över. Jag hoppas att jag kommer få chansen att få börja träna igen, när jag är tillbaka i sverige. Men de kommer aldrig bli som förr, som de var!

Jag antar att de jag vill komma fram till är att jag har haft den bästa uppväxten man kan tänka sig. Jag har haft dom bästa vännerna, Sanna och Emelie som alltid funnits där. Allt vi har gjort har bara gjort oss starkare och jag vet att vi har hela livet tillsammans. Men barndomsåren kommer alltid förbli väldigt speciella. Sanna och jag har istort sett aldrig gjort något utan varandra därför har vi samma minnen och samma känslor om allt som hände. Det är först nu som vi lever våra egna liv, vilket känns konstigt men som kanske är bra. Men ibland saknar jag som sagt vår tonårstid tillsammans. Framförallt saknar jag dig och jag kan inte fatta att jag får se dig på Onsdag, Äntligen!

På dessa 5 månaderna jag varit här har jag verkligen lär mig mycket om mig själv och om mitt liv, jag måste säga att jag är nöjd med det, jag hade inte velat göra något annorlunda, jo jag vill ha kvar konståkningen.

Jag tror inte att jag ville komma någonstans med detta inlägget jag ville bara skriva av mig och spara känslorna jag har ikväll!

Jag Älskar mitt liv och jag Älskar mig själv!

Från Emelie och Sanna. Dom gör mig väldigt glad! ♥