from New York to Malmö

Ja nu är de ju faktiskt dags att uppdatera, känns lite trögt men jag vill komma igång med mitt bloggliv igen.
Ganska mycket har hänt sen jag kommit hem, ny skola, nya vänner (mina NY chics) som börjar komma hem och sist men inte minst ny lägenhet, en liten en. Här sitter jag nu, känns väldigt höstigt utanför och jag ska erkänna att jag gillar de.

Jag är ganska tom, tom på allt...De är mycket nytt och jag vet inte riktigt var jag står mitt i allt detta. Tankarna och inspirationen kommer lixom inte riktigt in, jag vill men de finns bara inte. Men jag vet attde kommer, allt måste bara lägga sig lite och jag måste få mer rutin i min vardag.

I helgen åker jag hem, tog precis ett beslut. Förra helgen var jag i Smögen, faktiskt också i Ale eller Färsle, vet inte riktigt vad de kallas där ute på lannet, men de va en riktigt bra helg, super mysigt att få vara med Sara o Julle igen på en lite "främmande" plats än vad vi är vana vid, tillsammans då alltså. Men de kändes precis som vanligt, hysteriskt kul. De är sällan man träffar vänner som man klickar så bra ihop med efter så kort tid, de känns som kärlek på något sätt. Jag har märkt detta ännu mer när jag kom hit, de har lixom inte klickat än.

Nu känns det som att de är dags att släcka lampan, Imorogn är det Fredag, igen!!!

börjar de bli dags att uppdatera, men nu när jag är hemma igen vet jag inte vad jag ska inrikta bloggen på, dock tror jag att de blir samma tema, terapi blogg, vad jag känner öfr blogg och inspirations blogg. Känns bara som att jag måste uppdatera om allt den sista tiden för att hinna i kapp o de känns lite jobbigt. Känns lixom för stort just nu.

Kortfattade ord så handlar allting nu om att försöka trivas, bearbeta lite tankar som jag inte kan förstå, leta lägenhet och leta lite efter mig själv.

Vi hörs snart iaf. Trevlig helg!

Grattis Pappa! Jag tror att han vill att jag undviker att skriva hanns ålder, ålder gör sig inte riktigt rättvis på honom! Jag hittade denna artikel när jag googlade på Leif Browall, man kan ju inte bli annat än
stolt över hanns insattser!
Grattis Bästa Pappa ♥

Lyssnar oavbrutet!!

Ikväll har jag tittat i mina album som jag fick av Sanna och Emelie. Jag satte på lite Gyllene Tider, Billy ochFlickan i en Cole Porter Song. Bara Sanna kan förstå detta, de speglar verkligen hela min uppväxt, iaf stora delar av den. Jag och Sanna satt och tittade på Parkliv från 1981 minst 2 gånger om dagen ett tag, och det är ofta nu också som den filmen åker fram. Vi satt på mitt rum och planerade och drömde oss bort om allt vi skulle göra efter skolan. Vi skulle till New York. Sticka iväg och inte höra av oss till någon. Leva som Billy.

Sen jag kom hit har jag börjat komma ihåg och börjat tänka på mig, hur jag var när jag var i 8, 12, 14 och 16 års åldern. På vad som hänt och allt man gått igenom, hur jag har utvecklats till mig som jag är nu. Hur har de gått till. Mycket kan jag känna igen men faktiskt har jag förändrats till en nästan helt ny person. Det är nästan lite skrämmande, hur har jag redan hunnit bli 21, vet att jag har sagt detta många gånger förr, men jag hatar tid, hatar att den går så fort. Ibland kan jag önska att jag var 13 igen och satt hemma med Sanna och spelade stress och skrattade så tårarna sprutade på fredagkvällarna.

Konståkningen är nu nästan helt borta i mitt liv känns de som, de kommer aldrig försvinna men de tynger mig och gör mig väldigt ledsen ibland när jag tänker på att jag kanske aldrig kommer kunna åka som jag gjorde förr, tävla och hoppa som jag älskar. När jag väl åkte var de inte alltid lika kul att tävla eller att gå upp kl 7 en söndagmorgon för att åka till Hbg och träna. Men fan vad jag saknar de nu dom 17 åren jag laggt ner på konståkningen har betytt så mycket och de är väldigt svår att acceptera att det kanske är över. Jag hoppas att jag kommer få chansen att få börja träna igen, när jag är tillbaka i sverige. Men de kommer aldrig bli som förr, som de var!

Jag antar att de jag vill komma fram till är att jag har haft den bästa uppväxten man kan tänka sig. Jag har haft dom bästa vännerna, Sanna och Emelie som alltid funnits där. Allt vi har gjort har bara gjort oss starkare och jag vet att vi har hela livet tillsammans. Men barndomsåren kommer alltid förbli väldigt speciella. Sanna och jag har istort sett aldrig gjort något utan varandra därför har vi samma minnen och samma känslor om allt som hände. Det är först nu som vi lever våra egna liv, vilket känns konstigt men som kanske är bra. Men ibland saknar jag som sagt vår tonårstid tillsammans. Framförallt saknar jag dig och jag kan inte fatta att jag får se dig på Onsdag, Äntligen!

På dessa 5 månaderna jag varit här har jag verkligen lär mig mycket om mig själv och om mitt liv, jag måste säga att jag är nöjd med det, jag hade inte velat göra något annorlunda, jo jag vill ha kvar konståkningen.

Jag tror inte att jag ville komma någonstans med detta inlägget jag ville bara skriva av mig och spara känslorna jag har ikväll!

Jag Älskar mitt liv och jag Älskar mig själv!

Från Emelie och Sanna. Dom gör mig väldigt glad! ♥

Älskar den här mattan! Vill HA